Oj vad mycket kärlek och oj vad mycket igenkänning jag fick på mitt senaste inlägg igår. Så fint att dela detta med er och att slippa känna sig så jäkla ensam i alla känslorna som kommer i och med en separation med barn. För när allt kommer omkring är barnen det viktigaste vi har och det är framförallt barnen som också blir den största förändringen. Att inte ha en partner att dela vardagen med har verkligen varit det minsta problemet ( i mitt fall).Just den biten med att ha barn på 50% men alltid vara mamma till 100% är ju en självklarhet men visst ställer det till det i form av saknad. Man känner ju sig halv. Och det tar tid att lära känna den delen av sig själv på nytt efter att man fått barn, oavsett om man är separerad eller inte. Tänker att många kan relatera till det, vad som händer när man får barn och hur man helt naturligt lämnar en del av sig själv, den delen som man tidigare varit, och helt självklart entrar mammarollen. Många söker ju såklart upp den personen ändå, även om man inte är separerad, men då oftast för en kväll eller några dagar när man är iväg. Vid en separation måste man söka upp den personen till 50% igen. Eller egentligen inte ens det, man måste lära känna den delen helt på nytt igen. För länge har mammarollen kanske varit det enda man har känt till. Och om man inte hade egna planer på att lämna det och helt plötsligt blir kastad in i det, blir det en enorm omställning. Känslan av att ha tappat bort sig själv blir ju självklart stor. För vem är man när barnet/barnen inte är där till 100% utan bara till 50%? Vem är man den övriga tiden? Ändå fortsätter ju vi mammor att vara just mammor till 100% men har bara barnet/barnen på 50%. Då är man mamma till 100% men har bara barn till 50%. Ja herregud så rörigt, inte konstigt att det tar tid att reda ut denna röran. Budskapet min psykolog kom med för flera månader sen bär jag med mig i bakhuvudet hela tiden. " Är det rätt att du bara ska leva livet när det är mammadagar? Är det rättvist mot dig själv? " Och svaret är ju nej. Det är ju inte det, varken mot mig eller mot mina barn. För det är just detta jag vill inspirera till. Självständighet, styrka och det faktum att livet är här, livet är nu. Saknaden försvinner inte, det finns inget som kan ersätta den men vi kan hjälpa oss själva med just det. Och det är fint om det kan få följa med dig som går igenom samma sak också. Att inte känna någon skuld i att faktiskt leva 100%, och inte bara till 50%. Väldigt mycket % hit och dit i det här inlägget inser jag. Men jag tror du förstår vad jag menar. <3
