Vi lever i bebisbubblan hörrni. Bortom tid, rum och rutiner. Han är här, vår älskade lilla Henry. Så efterlängtad, så självklar. Känns helt galet att det liksom va han i magen hela tiden. Pusselbiten som man väntat på så länge i vår familj. Men jag ska ärligt talat säga, att för mig har det varit en större omställning att gå från 1 till 2 barn än från 0 till 1 barn. Känns som en hel evighet sen som jag va här inne och pratade med er. Så konstig den här bebisbubblan är egentligen. Man glömmer helt bort vilken dag det är typ och klockan har man liksom inte alls koll på. Alla rutiner har liksom satts lite på vänt, mailen har knappt blivit läst. Och visst, det är okej, så okej. Men för en rutinmänniska som mig ska jag ärligt talat säga att det stressar mig. Jag kan inte minnas riktigt att jag kände av baby blues med Ingrid. Eller jo, jag minns tydligt att jag hade en dag, dygn 3, där jag liksom grät för allt. Minns att jag grät över att hon hade gula hängslebyxor på sig, Men det var liksom bara den dagen. Denna gången har det varit annorlunda. Så mycket känslor under hela denna perioden hittills egentligen. Lycka, oro, ångest, glädje, tacksamhet, rädsla. Ja men allt. Så rädd att inte vara tillräcklig, för varken mina barn eller sambo. Jag nämnde mina känslor för vår bvc-sköterska när vi va där i onsdags och blev så fint bemött. Där finns hjälp att få om jag känner att jag vill och behöver och det känns otroligt tryggt. Baby blues brukar ju kunna hålla i sig i några veckor så tänker att detta troligtvis är helt normalt och inte alls ovanligt med alla känslor på samma gång, på alla håll och kanter. Men om det inte blivit bättre tänker jag ta upp det på nästan bvc-kontroll <3 Dagen idag har känts lättare, som att man landat lite och bekantat sig med den nya vardagen vilket har varit skönt. Har ni själva erfarenheter av baby blues? Hur hanterade ni det? Har ni tips på hur man ska tänka? Lämna gärna en kommentar. Så fint att veta att man inte är ensam <3
