Jag har lite svårt att ta in det. För på ett sätt känns det som nyss, på ett annat sätt känns det som han funnits för alltid och att så mycket har hunnit hända på 1 år. Vilket i och för sig är sant. Det har det ju verkligen gjort, och jösses i vilken fart. I fredags fyllde Henry 1 år. Fattar du? Hela 1 år. Hur kan han vara 1, min bebis. Men jo, jag har dubbelkollat, det va den 3 februari i fredags. Jag minns känslan med Ingrid, hur stort det kändes på självaste 1 årsdagen. Första barnet fyller 1 liksom. Och vet du? Jag upplevde exakt samma känsla i fredags, mitt andra barn, mitt sista barn fyller 1 år. Allt med Henry har känts "För sista gången" på något vis. Att sluta amma med Henry kändes enormt sorgligt, medans jag minns att jag bara kände en enorm lättnad när jag slutade med Ingrid. Kanske för att amningen denna gången funkade, eller för att jag kanske någonstans, innerst inne visste att jag skulle få uppleva det igen. Oavsett, upplevde jag mängder med känslor denna dagen. Han är liksom ingen bebis längre, även om han på sätt och vis är det. Dagen firades med fika tillsammans med våra fina grannar som har kommit till att stå oss väldigt nära. Jag är så otroligt tacksam för att UNI förde oss hit till det här huset, men så fantastiska grannar. Givetvis fanns det en anledning till just det. Eftersom det inte var min helg med barnen får ett större 1 årskalas vänta lite. Men dagen blev fin, väldigt fin ❤️Henry, 1 år! ❤️ Vi älskar dej!
