Vänjer man sig någonsin? Ingrid är lämnad på förskolan och ska vara hos sin pappa nu i två dagar, Henry sover och tystnaden möter mej. Efter mammahelg blir tystnaden extra påtaglig, det har ju varit liv i luckan hela helgen då. Två barn som ropar mamma om vartannat, skratt, gråt, gap, skrik och tjoande. Och nu, tyst. Jag antar att man vänjer sig. Och så slår det mig samtidigt, tiden. Va snabbt det går och hur vi alla, oavsett med barnen hemma på heltid eller deltid, endast har våra barn till låns, och hur viktigt det är, just av den anledningen, att vårda sig själv. För alla kommer vi ju dit någon gång, nu eller sen, när barnen inte bor här längre. Då är det viktigt att veta vem man själv är och vilket liv man vill för sig själv. Med det sagt, betyder det ju inte att det inte känns, att tystnaden inte är jobbig, för det är den. Och jag själv jobbar fortfarande mycket med just det, att vara fia liksom. Helgen har varit magisk. Och det känns alltid så fint att lämna en helg som har varit lugn och i god stämning. Oavsett och hursomhelst, är Tystnaden påtaglig. Och så får det vara, jag är i känslan. Det är okej. Allt är okej. Tystnaden efter mammahelg.
