Henry somnade i bilen igår på väg hem från måmå och måfa, så jag passade på att köra en extra runda för att förlänga hans stund lite. Solen sken och vårkänslorna infann sig, lite låg musik i högtalarna och havet på vänster sida. Helt plötsligt kände jag det där pirret, den välbekanta högvibrerande känslan. En känsla av The best is yet to Come och intuitionen vet. Tillit och tålamod bara! Jag har bara flyttat någon kilometer från platsen vi bodde på innan, min plats, som jag älskat från start jag flyttade hit. Att här, här vill jag bo en dag. Sagt och gjort, det fick jag, men inget varar för evigt. Och det är jag idag tacksam för. Dessa magiska bilderna är tagna av fantastiska @lovestoriesbysara Platsen är så ångestladdad men fortfarande en favoritplats. En konstig kombo det där, jag vet, men det verkar som att det fungerar och kan vara båda. Jag bor inte här längre, men bara någon kilometer bort. Med närheten till en annan strand som just nu bygger upp samma trygga känsla som denna plats en gång gav. Det fina är att ingen kan ta ifrån mig den, den är min, och det är det fina med att leva själv. Inget varar för evigt, och även om det varit sorgligt från stund till stund, så är jag så tacksam för just det.
