Jag minns att jag bett om att inte få känna alls. När det har varit som jobbigast och känslorna som tyngst, har jag bett om att inte få känna. Bara en liten paus i det som gör så fruktansvärt ont. Idag är det det som skrämmer mig mest, att inte känna alls. Att på ett eller annat sätt bli avstängd från mig själv och inte längre känna det som känns. För mig finns det bara ett enda alternativ när en skavande känsla uppstår hos mig, sitta med det. Vara med det som känns. Jag gör det gärna i en meditation för att låta känslorna ta plats och tårarna komma. Alltid i en mjuk kombination av skrivande. Att få ner allt på papper. Få perspektiv och en möjlighet att plocka fram dem snälla tankarna, när ens inre kritiker är som mest hård. Jag vet att det är genom att känna som vi läker. Nej, jag tror inte att det finns en genväg till det. Det behöver få vara, det behöver få passera och det behöver få vara där precis så länge som det behövs.
