Kvällens kära du, eller ja, kvällens. Eftermiddag är det ju faktiskt. Man blir aningens förvirrad när man varit uppe tidigt med bebis och det blir mörkt vid 16. haha. Kan ni förstå att The healing journey snart pågått i 18 veckor? Likasom va!? Två veckor kvar, sen är den viktigaste investeringen jag någonsin gett mig själv över. Över är nog egentligen fel ord, för det är ju faktiskt bara början. Men slutet av själva coachningen och programmet i sid, lider mot sitt slut.Hur känns det? Well det känns blandat. Jag har de senaste veckorna börjat glömma bort uppgifterna till varje modul. Vilket är ett gott och helt naturligt tecken. En känsla av att "learning to fly on my own" har infunnit sig. och det är fint. Samtidigt är det lite läskigt. Jag har fått vänner för livet på den här resan, och vi har skapat enormt viktiga och fina rutiner tillsammans. Rädslan för att falla tillbaka i gamla hjulspår finns såklart, men jag har mängder med verktyg för att snabbt kunna ta mig därifrån om det skulle hända. Mest känner jag mig faktiskt taggad. Taggad och så enormt tacksam. Tacksam för att jag gav mig själv detta, tacksam för att jag tagit varenda modul på fullaste allvar, gjort varenda uppgift och hållt mig till det jag har lovat mig själv. Jag känner stor tacksamhet gentemot gruppen jag har fått dela denna resa med. Vilket band vi skapat. Ett band som ingen någonsin kommer kunna förstå sig på riktigt. Och så tacksam för Emma. För att hon lagt tid på något som är så förbannat, jäkla bra, för att just hon är coach och för att hon med hela hjärtat tagit sig an mig och alla andra deltagare. Det är så fint. Det är svårt att förklara vad som hänt, på samma sätt som det är svårt att förklara vad The healing journey är. Men jag har läkt. Inifrån och ut. Jag har lärt mig skratta igen. Och inte ett sånt där ytligt skratt, ett sånt där djupt, bubbligt, härligt skratt. Jag har lärt mig manifestera igen. Det är inte längre svart och mörkt när jag tänker på min framtiden. Utan jag ser, och det jag ser är ljuvligt. Jag har lärt mig känna pirret igen. Det där pirret som kommer när intuitionen får tala. Jag har lärt mig att tro på mig själv igen. Och framför allt har jag lärt mig inse vilken styrka jag besitter. Jag har lärt mig hur viktigt detta har varit för mina barn. För att jag ska kunna vara en trygg och stadig person för dem. Och jag har lärt mig hur jag ska vara det för mig själv. Jag skulle kunna rabbla på för alltid men känner väl ändå att detta summerar det mesta ganska bra. Detta har varit bland de häftigaste veckorna i mitt liv och det har varit värt varenda krona, varenda tår och varenda skrik! Ikväll ska jag göra en resa, närmare bestämt en shamans trumresa. Jag är väldigt nyfiken på vart detta tar mig, hur allt kommer att se ut och vilka/vad jag kommer möta. Emma ska vara med och guida och det känns tryggt. <3 Känns som ett fint sätt att avslita på, även om det är två veckor kvar rundar jag långsamt av och öppnar upp för 2023. För det, det kommer bli magiskt!
