Jag kan inte sluta le, inte för en sekund för tillfället. Det känns som jag är kär. Det svider bakom ögonen och tårarna vill falla. Jag gråter alltid, i alla sammanhang. Idag av tacksamhet, ibland frustration eller ilska och annars av glädje eller sorg. Men idag är det av tacksamhet. Det bubblar i kroppen, det pirrar och jag säger som Ronja " HÄR KOMMER MITT VÅRSKRIK". Idag är jag här och nu. Och fan vad jag njuter av det. Inte igår, inte imorgon, inte om några veckor. Här och nu. Jag tittar på mitt kök som är färdigt ( förutom bänkskivan) och fylls av sån tacksamhet gentemot min familj. Som alltid ställer upp, hjälper och stöttar. Jag öppnar altandörren och fylls av kärlek. Jag har nämligen en altan och ett trädäck som badar i kvällssol. Jag fylls av tacksamhet över mitt hem, min borg. För att vi bor här och för hur jävla mycket bättre allt blev. Jag har en libapizza i ugnen, det bästa jag vet. Och plötsligt slås jag av tacksamhet att ha en ugn. Min värmande ir-madrass och hela vården och sommaren framför. Ikväll ska jag va med på en grupphealing som Emma och Gabriella håller i och jag har en känsla av att fler saker att vara tacksam för kommer att dyka upp. Kanske har dom med framtiden att gör? Vad gör du tacksam för idag? ♡
