Det va just denna del av huset jag fastnade för och föll för, och troligtvis den som gjorde att huset faktiskt blev mitt. Jag kunde se mig själv framför mig, sitta här och jobba. Till och med något så tråkigt som bokföring blir ju relativt trevligt på denna platsen. Det var detta jag visualiserade. Ja, tillsammans med yogan på altanen och barnen lekandes i rummet med vattenfallet. Och så blev det ju. Och tacksamheten sprider sig som en värme i hela kroppen när jag skriver det. Vi har hittat hem. Mitt i all skit, mitt i allt kaos, kom detta till mej. Men som sagt, det finns en mening med allt. Det var helt enkelt meningen. Jag kommer på mig själv med att drömma så galna grejjer just nu, och det gör mig lycklig. Även om jag den senaste tiden känt mig blockerad i mina drömmar och i mitt sätt att manifestera, gör jag det hela tiden ändå. Genom att drömma om framtiden, genom att känna glädjen i det som drömmarna fyller min kropp med. Jag ser barnen framför mig när dom är äldre, runt alla kompisar vi här skaffat oss här på så kort tid, jag drömmer om att kunna hålla egna yogakvällar på mitt trädäck i trädgården. Jag vet, hur galet!? En idé som jag egentligen bara vill hålla för mig själv men samtidigt vill skrika ut, så då gör jag det! För varför inte? Varför skulle jag inte kunna det liksom!? Precis! Vi kan! All vi kan!Åh härliga känsla! Nu, i skrivande stund sitter jag och smuttar på min smoothie,den glutenfria frallan är i magen och jag ska strax logga in och delta i veckans gruppsamtal. Promenaden i morse va ljuvlig, vilket väder vi har. September, I love you!
