Jag går sällan hit. Dels för att jag inte längre bor i stan där pappa är begravd. Men också för att jag ibland kan tycka att platsen är kopplad till ångest och tvång.Pappa möter jag vart som helst nu, nu när jag äntligen öppnat mig för det. Men i helgen åkte jag dit. Och jag hade med mej barnen. Det kändes som att de va tid nu, då jag och pappa har mötts och försonats, kände jag mig redo att visa barnen och prata lite mer öppet om det. För dem kanske det blir lite tydligare med en faktisk fysisk plats. Även om Ingrid stället frågor och såklart inte förstår helt så kändes det mer konkret ♡ Jag tror verkligen att vissa av oss är utvalda. Utvalda till att läka. För när vi läker oss själva, på riktigt på djupet, läker vi generationer tillbaka i tiden OCH kommande generationer. Våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Det är ett tungt jobb och kan helt klart vara en av anledningarna till om det känns extremt jobbigt och tungt just nu. Jag har själv varit där, där stegen fram är så små att de knappt märks. Men jag lovar dej, det rör sig. Och i takt med att det rör sig, lättar det. Min försoning med pappa ( läs här) öppnade upp för ett möte mellan mina barn och denna plats.Något som jag tidigare bara känt motstånd till. Men nu va tiden inne. Och ser du strålarna. Kan det liksom bli tydligare än så? ♡
