Jag lever för första gången på så jävla många år. Cykeln i garaget har inte blivit cyklad på sen jag köpte den för snart 8 år sedan. Idag fick den ny fräsch luft i sina däck och den kallade på mig.En handduk, ett par nycklar iklädd birken och solklänning trampade jag mot stranden.Att cykla, det är längesen jag kände en sån frihetskänsla. Jag inser att jag lever. Jag lever för första gången på så jävla många år och jag har lovat mig själv att aldrig tappat bort det viktigaste igen, mig själv. De två senaste åren har varit obeskrivligt viktigaste för mig. Jobbiga, smärtsamma och tuffa, men viktiga och så enormt frigörande. Dom har läkt, läkt lite mer och läkt ytterligare. I år, den här sommaren, känner jag att jag för första gången skördar det jag de senaste åren har odlat. De frön som fått ta plats, får gro. Även om året är ett lugnare år och det levererats med mjukhet, är det just sånt här som ger mig vibration. Frekvensen jag vill vistas på. Jag är tacksam. Så jävla tacksam för livet och hur det blev. Det blev som det skulle, der blev så jävla bra ♡
