En känsla av vemod har fyllt mig hela eftermiddagen. Barnen är hos sin pappa och hela förmiddagen har gått åt till jobb. Men framåt 15, när to-listan va avbockad kröp den sig på. Tystnaden. 1- 2 timmar med boken jag just nu (omg du måste lyssna eller läsa) och fortfarande tystnad, såklart. Jag bestämmer mig för att ta mig ut. Det är kallt och blåsigt men solen skiner. Låter musiken flöda i lurarna, jag går och jag går. Och jag dagdrömmer, något som är det bästa jag vet. Att få visualisera fram pirr och känslor, bilder i mitt inre. Benen går, det blåser men dom för mig ändå ner till stranden. Jag bor här. Jag tar in känslan av att bara ha någon kilometer ner till havet. När jag vänder för att gå tillbaka upp mot vägen här jag mitt inre "vänd" ( och ja, nu tänker du, fan va lullig hon har blivit fia, trams, och ja må så vara, men jag lyssnarLyssnar till mig själv). Och jag tar mig upp för dom höga dynorna, jag nästan springer ( ja, springa är väl egentligen överdrivet, jag mer skuttar) och skådar allt från ovan. Plötsligt fylls jag av pirr, så mycket pirr att jag behöver skrika. Det bubblar. Jag kollar mig runt för att se så ingen är där ( för usch va pinsamt om någon skulle höra mej skrika, fy fan va löjlig man är 🤣). Och så skriker jag. Jag skrek rakt ut. Inget skrik som " hej jag är i fara här" utan ett glatt, ljuvligt lyckligt skrik. Det blåser, fan vad det blåser. Ändå är jag varm inombords. Jag låter " Kiss the rain" fortsätta spela i lurarna och sätter mig. Insuper allt, havet, stranden, blåsten, känslan. Tårar och jag bara vet att jag är rätt. Av en anledning, just här.Några djupa andetag innan jag reser mej och går samma sträcka som jag för några minuter sen gick men vände. Nu med en helt annan känsla. Lugn. Tystnaden är inte jobbig längre utan jag passar på att njuta av den. För imorgon kommer dom hem igen, och då är Tystnaden loong gone. Det går att känna fler känslor, och känslor kan snabbt avlösa varandra beroende på hur vi väljer att agera på dom. Jag skrek rakt ut. Och det avgjorde allt.
