Så, denna helgen har jag verkligen fått känna på FOMO deluxe. För tro mig, den känslan har varit närvarande i stort sätt hela helgen. Hela september va fullbokad i stort sätt, fullproppad med roliga grejjer och har varit helt magisk på alla sätt. Men alldeles för lite återhämtning och resultatet blir en väldig trötthet. Ju mer jag tänker på det förstår jag. Förra året tickade på. Det behövde ticka på för att allt skulle fungera. Det va separation med en nyfödd bebis och en 2,5 åring, sälja hus, köpa hus, flytta ut och flytta in och samtidigt som ett bolag skulle drivas och ekonomin skulle fungera när man helt plötsligt var ensamstående. Idag, när allt lugnat sig, och det mesta ( inte allt) har blivit vardag, kommer mycket ikapp. Och jag inser att den här tröttheten är ett resultat av det. Som en bieffekt av förra årets trauma. Och jag inser mer och mer att jag behöver anpassa mig efter det, för jag tror i ärlighetens namn inte det kommer försvinna. Jag tror jag behöver acceptera det och anpassa mig till en ny livsstil, även på den fronten. Jag är inte lika mottaglig för det längre. Det är skönt att inse, men inte helt lätt att acceptera då jag snabbt fylls av en känsla " att livet pågår utanför och här sitter jag" så fort jag har en helg som är helt oplanerad. Samtidigt som min kropp kan längta ihjäl sig efter just en sån helg. Ett klassiskt exempel på där kroppen och huvudet inte samarbetar. Något som jag tänker att ni som har era barn på halvtid eller deltid också kan relatera till är kontrasterna som uppstår. Kontrasterna i helgerna/veckorna när man har barnen vs helgerna/veckorna man inte har barnen. Herregud, tystnaden. Det känns som man går från 100 till 0, det är liksom allt eller inget på något vis. Även det här är något jag behöver lära mig att anpassa mig mer till, liksom reglera. Hur man nu gör det? Om det ens går?Att jag dessutom vaknade upp dunderförkyld gjorde jag kanske inte saken bättre heller. Men ja, oavsett, lite tankar från mig en regnig och blåsig söndag som denna. <3Kram! <3
