Idag försonades jag äntligen med min pappa. 25 år efter hans självmord fick vi äntligen mötas i en kärlek och befrielse. I så många år har jag gått runt med känslan av att ha blivit lämnad. Den känslan har präglats av mycket ilska och rädsla över att det handlade om mig. För 25 år sen va jag bara 10 år. Idag möttes vi och äntligen kunde jag förstå. Han lämnade inte pga mig, han lämnade för att han behövde ♡ Idag fick vi mötas. Och det va inte sorgligt. Det va bara euforiskt, tryggt och lugnt. Pappa har besökt mig en del de senaste månaderna och jag har förstått att han velat mig något. Jag har både känt honom och hört honom men inte riktigt kunnat sätta fingret på vad hans och mitt nästa steg är. Jag var vetat att detta är nästa steg i min läkningsprocess, och efter att han också börjat uppenbara sig ( detta har endast hänt en gång tidigare för många år sedan) har jag förstått att han och jag är nära nu. Äntligen. Och idag hände det. Hos min lymfterapeut. Inte alls som jag trodde... Men det blev precis som det skulle bli. ♡ Jag är så tacksam för det här. För det läkningjobb jag gör för både mig själv och för mina barn och har gjort det senaste två år. Detta är läkning på djupaste av plan, och känslan av lugn bevarar jag nu i kroppen. Det som så länge skavt och tyngt ner väger inget längre. Som en viktlös del av mig. Tack tack tack ♡
