ja hörrni, just nu känner jag massor! Oj vad jag känner. Häromdagen kom tårarna igen när jag insåg att det var den första. Det vill säga 1 månad kvar tills Ingrid börjar förskola. Det var liksom nyss det va 4 månader kvar, man hade hela sommaren framför sig. Det sjukaste är att jag får det att låta som att något ska ta slut. Och visst, mammaledigheten ska ta slut och jag tror de flesta vet vid det här laget varför detta är så jobbigt för mig och vad min separationsångest grundar sig i. MEN det är ju inget slut, det är bara början. Början på en ny tid, en nyny typ av vardag. En vardag som jag länge löbgtatlängtat efter, att få börja jobba igen. Att börja få lite mer tid för mig själv i jobbet, och ja, framförallt tid till jobbet. Att slippa pressa in allt när Ingrid sover eller sitta på kvällarna när man helst av allt vill göra annat efter en heldag av föräldrarskap. Att få hem Ingrid efter en dag hos dagmamma, att få krama henne och njuta av henne utan att känna press och stress över allt annat som måste hinnas med också! Det har jag redan hunnit göra på min egna arbetstid. Men ja, även om vi ska se det som en början är det såklart okej att känna sig ledsen. Men jag inser ju också att detta är livets gång. Och ja, innerst inne vill jag inte att hon ska förbli liten. Jag längtar varje dag efter att varje dag få följa hennes utveckling, att få se henne växa upp, bli äldre. ❤ Mycket känslor, man både vill och inte vill. Men det är livets gång. Acceptera och följa med. Och njuta. Njuta njuta! Och va tacksam! Såklart ❤ Det är okej att känna alla känslor inför detta. Men kom ihåg, det är inget avslut, det är början ❤
