Jag vet att det är över två månader kvar men den senaste tidens kvällar har jag legat vaken långt in på natten med ångest över att Ingrid ska börja hos dagmamma i september. Jag slungas mellan ångest och längtan efter mina vanliga rutiner med tid för jobb och sånt igen. Och det är verkligen en stark ångest, den ångest jag alltid haft i samband med olika separationer till mina närmsta. Ja, separationsångest. Jag fick en försmak på detta på min födelsedag då Rasmus ordnat med barnvakt för att bara jag och han skulle kunna åka iväg och få tid tillsammans. Superfint och det gjorde mej så glad att han ansträngt sig så. Samtidigt kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Känslan av att lämna bort Ingrid för första gången och att dessutom få beskedet som en överraskning gav mej så mycket känslor. Samtidigt tror jag inte att det hade varit bättre att veta. Det hade nog bara resulterat i längre ångest. Jag vet ju att detta kommer bli så bra och jag känner mig helt trygg med valet vi gjort. Det är denna jäkla separationsångest som jag levt med sen ajg va 10 som aldrig blir lindrigare. Nej, jag erkänner. Den har aldrig lättat. Det är precis lika jobbigt varje gång i alla situationer. Skillnaden idag är väl att jag utsätter mig för betydligt mer saker än förr. För att jag vill komma framåt med mina drömmar, för att jag vill växa men framförallt för att jag absolut inte vill ge över detta till Ingrid. Jag vill att hon ska kunna känna trygghet hos fler ön bara mig och Rasmus, jag vill att hon ska kunna gå till dagmamma och ha roligt med sina kommande vänner, att hon ska kunna spendera tid med mormor och morfar, farmor och farfar och andra släktingar. Jag vill att hon ska kunna gå på skoldiscon och sova över hos vänner utan att behöva bli hämtad. Jag vill att hon ska kunna gå till skolan utan att störtlipa efter mig. Japp, samtliga av sakerna jag nämner ovan är saker jag själv kunnat eller inte kunnat göra. Jag vet att det är mer än två månader kvar. Ändå ligger jag vaken om nätterna med denna ångest. Det har aldrig varit så svårt att hålla känslorna i styr som efter Ingrid kom men jag ska klara det. Det är inte alltid lätt att vara vuxen även om man bestämmer över sitt eget liv och får göra precis som man önskar, allt det man önskade när man va mindre. Det är inte alltid lätt att va den starka när man själv känner sig svag. Men jag har gjort det förr och kommer göra det igen. För detta kommer bli bra. Kanske inte imorgon eller just nu, men när tiden är inne, blir allt bra, till det bästa ❤
