Så, här sitter jag med en stor skål vegansk Currygryta framför mig. Det tog närmare 1,5 timme att söva Ingrid idag. Vi är fortfarande någonstans mitt i mellan. Där hon vägrar sova mitt på dagen men fortfarande är för liten för att orka med det, så hon däckar i soffan vid 16 tiden istället ( Yaaay liksom, noot) och sen blir hon svår att söva. Men, nu sussar hon sött <3' Fan va jag har gråtit idag. Och ja, nu kommer tårarna igen. Tror de kommer en extra omgång nu då jag vet att det idag är dags att släppa taget. Taget om alla dessa känslor jag känner kring mitt Lipödem dem. För hjälp va det pendlar från dag till dag. Alla i min närhet måste tro jag är galen. Ena dagen känns allt så galet bra. Jag känner mig pepp, lite " Jag klarar detta, jag klarar allt" känslor. För att nästa dag känna mig totalt nere, jag klarar inte detta, hur tusan ska detta gå. Det som jobbigast för mig i hela denna röran är nog acceptansen kring begränsningen. Jag har så svårt att acceptera att jag inte riktigt orkar allt som jag orkat innan graviditeten med Ingrid. Sjukdomen har jag ju troligtvis haft redan innan jag blev gravid då jag hade trycksmärta redan då. Men resten som blivit värre. Tunga ben som gör att jag inte riktigt orkar allt jag vill och smärtan som begränsar mig. Att jag idag fick tacka nej till en promenad med mina vänner för att jag vet att jag inte kan hålla samma tempo längre. Att inte ha orken jag önskar att kunna bära på Ingrid, eller att ens ha henne i knät under vissa perioder. Att känna begränsningar kring kosten som för en person som tidigare varit ätstörd, blir en sååååå mycket större grejj än vad det kanske behöver vara. Och nej, operation är inget alternativ för min del. Jag vill testa allt innan jag ens överväger det. Det pga att en operation skrämmer mig och följderna som kan bli av den skrämmer mig. Så, känslorna har den senaste tiden varit en enda berg-och-dalbana och ja, det enda jag just nu kan acceptera i hela denna röran är att det är okej att känna dessa känslor. Det är helt okej att tycka att det är jobbigt, att vara ledsen och bara se uppförsbacken. Det har trotsallt inte gått så långt tid och jag jag lär fortfarande känna denna sjukdom och vad som funkar för mig. Dock vill jag inte bli bitter. Jag vill inte gå runt för länge med dessa känslorna för det tynger mej så ofantligt mycket. Såå, ikväll, årets sista fullmåne, släpper jag det. Och så kommer tårarna igen. Jag är så redo att släppa detta nu och köra. Köra på att hitta det som passar för just mig. Tack för att ni alltid lyssnar, tack för att ni läser, peppar och stöttar. Tack bästa du för att jag fick skriva av mig till dej. Jag säger inte att jag i fortsättning inte kommer tycka att detta är jobbigt periodvis. För det kommer jag. Men ja, jag önskar att det inte ska behöva vara så upp och nervänt från en dag till en annan. Så ikväll, årets sista fullmåne, kör jag årets sista fullmåneritual och släpper detta. Släpper problem och försöker se möjligheterna, vad jag faktiskt kan göra, hur jag faktiskt kan må! <3 Kraaam fina du! Tack!
