Och samtidigt lättad. Det är en konstigt kombination, det där. När man får bekräftat det man själv misstänkt och hela ens värld rasar samman. Samtidigt en lättnad när man äntligen blir lyssnad på och får förstå sig själv. Det va känslorna som liksom vällde upp i mig i taxin tillbaka in till Stockholm city när jag fått min Lipödem-diagnos. Vad skulle hända nu? Hur skulle mitt liv bli och utformas? Skulle jag behöva leva med smärta för alltid? Och inte vilken smärta om helst, den smärtan? Fy fan! Låt mig slippa. Jag kastas tillbaka till den här stunden gång på gång när jag pratar om ämnet, för nu, såhär många år senare, är jag på en annan plats. En plats där smärtan inte längre är daglig och där jag kroppen äntligen svarar på förändringarna jag gör. Det går inte längre utför, der har stannat upp. Och ingen är så tacksam som jag. Det är i mina skov jag känner mej extra tacksam. Fan vad glad jag är att den inte är daglig men också, fan vad jag har skapat mycket för att det ska bli såhär. Det har inte kommit gratis. Men det har inte kommit till på det sätt jag trodde. Jag har gjort mindre. Vill du läsa fler Lipödem-relaterade inlägg, klicka här (Klick!).Kram och stor kärlek till dig!
