Ja, som mamma lever man väl med ständigt dåligt samvete? Tror majoriteten av oss kan skriva under på det. Det är liksom en känsla som kommer tillsammans med bebisen på förlossningen. Helt plötsligt har man en person man är så enormt rädd om, mer än livet själv, och man vill räcka till. Vill vara perfekt. Vill ta alla rätt beslut och alltid göra rätt. Kraven är många och ENORMT höga. En mamma ska si, en mamma ska så. En pappa ska aldrig, dem har inga såna här krav på sig. inte av samhället, inte av sig själva. Vi däremot, vi har krav på oss. Vid har de kraven vi sätter på oss själva, vi har kraven samhället sätter på oss OCH vi har kraven andra mamma sätter på oss ( så kallat momshaming). " Jaha ska du redan börja jobba?" , " Jasså så du är ute idag, är din man barnvakt idag då? *hihi*". Ehm neeeej han är fucking pappa! Precis som jag dagligen är mamma. Men inte fan får han frågan ute på krogen " Jasså så du är ute ikväll, är din sambo hemme barnvakt då?" . Nope, den frågan ställs inte om oss, det tas för givet. Kraven kraven kraven. Så ja, är det konstigt att man lever med ständigt dåligt samvete!? När alla beslut man som mamma tar ifrågasätts och är fel på det ena eller det andra viset. Jag har slutat lyssna. Jag utgår ifrån att vi alla älskar våra barn villkorslöst och allt vill göra det bästa för dom ? Hur man väljer att göra det är upp till var och en. Naturligtvis med sunt förnuft. Så idag hörrni. Idag njöt jag. Av en förmiddag på stan. Med shopping och en pangbrunch på Cortado med en bästis! Samlade på med enegi, att bara få va FIA. Fick äta i lugn och ro, prata utan att bli avbruten, ja. Njuta. Och vet ni vad. Det är helt okej. Jag älskar inte ingrid mindre för att jag väljer att ta en runda på stan utan henne. Det gör mig inte till en sämre mamma för att njuter av en stund utan henne. Jag upplever snarare tvärtom, att enErgin jag får ger mig tålamod. ? Så ni som skuldbelägger er själva i liknande situationer. Don't! Du gör ditt bästa och är en grym jäkla mamma!
