Wow! Känns som det va skitlängesen jag skrev här inne. Och ja, det va det ju typ. Veckan har varit lite kaosig kan man säga med studiedagar och ihoppusslande. Och så ett psykologbesök igår. För första gången på 5! år (japp, skrev fel igår på instagram, är alltså 5 år sen). Jag förstår att ni kanske blev lite förvirrade för att det jag har förmedlat här är att allt är bra. Och allt är bra! Det är ingenting som har hänt, mer än liksom livet i sig. Jag tror det har blivit för mycket av allt den sista tiden som gjort att det har rört till sig lite i huvudet. Jag mår inte dåligt, jag mår snarare väldigt bra just nu. Men jag känner att jag behöver hjälp att hantera vissa situationer i min vardag. Jag behöver hjälp att sortera ut och reda ut ett virrvarr i huvudet som cirkulerat nu sen jag fick min Lipödemdiagnos. Och efter gårdagens samtal med min psykolog kändes det som vi förstod varandra bra och kommer kunna göra upp en fin plan på vad jag vill i allt detta och vad det liksom finns att göra. Lulligt? Jag vet, tycker jag med. det är inte mycket mer självklart för mig tyvärr men det är det ju liksom inte allt. Men, det kändes enormt skönt efter igår, trots att jag va lite nervös innan då jag inte riktigt kunde sätta fingret på varför jag va där. Ni är flera som frågat mig hur jag fått en remiss till psykolog och jag uppgiven av att läsa era meddelanden om hur ni i många år har försökt men ej fått komma till en psykolog :( Jag själv kände mig ganska irriterad när jag först fick reda på att jag skulle utvärderas av en doktor för att sen få en remiss till min psykolog på nytt. Precis som att läkaren skulle bedöma om jag va i tillräckligt stor behov av en psykolog liksom. Och det är väl ändå en sak som jag vet bäst själv känner jag :( Men, jag fick ett positivt bemötande av läkaren samt en remiss till samma psykolog som jag besökt för 5 år sen som jag va så nöjd med. Och det är jag väldigt tacksam för. På det viset borde ALLA bli bemötta och man ska inte behöva kämpa för att få prata med psykolog, kurator eller samtalsterapeut. :( Det borde vara något alla ska få göra, helt utefter sina egna känslor och upplevelser. För alla känner vi olika, mår olika, och ingen kan bedöma om det är en stor eller liten sak att känna något över. Jag hoppas ni orkar fortsätta kämpa för detta, för man ska fan inte behöva bli nekad den vården när man själv söker den! <3 All kärlek till er!
