Jag har tidigare berätta för er vad som hände, där den 1 juli 1999 som satt så mycket spår i både mig och min familj. Det är också av den anledningen, och givetvis många fler men framförallt denna, som jag finner det så otroligt viktigt att prata om just psykisk ohälsa och dess olika skepnader som jag brukar referera till. Min ångest har ju kommit i mängder med skepnader, vanlig ångest, separationsångest, tvångstankar, ätstörningar och den besatthet som jag förr hade över att hålla koll på min vikt, extremt kroppsfixerad som diagnosen hette hos ätstörningmottagningen. Detta har gjort mig otroligt försiktig genom åren. Det tog tid innan jag vågade testa på alkohol då jag var livrädd för hur min kropp skulle reagera. Och mycket riktigt, under alla de åren jag aktivt "drack" och festade kunde jag ej hantera det. Det blev alltid för mycket och det slutade med att jag kräktes och faktiskt, i äldre dagar har kunnat bete mig ganska illa. Alkoholism är ärftligt, och jag har det otroligt nära i släkten, nämligen så nära som min pappa som av bland annat den anledningen valde att ta sitt liv sommaren 1999. Jag var 10, min lillebror var 7 och min mamma blev änka i alldeles för ung ålder, redan som 32 åring <3 Vad som hände kan ni läsa mer om här (Klick!) Iår är det alltså 19 år sedan(!!!!) pappa dog. Hur sjukt är inte det?? Pappa <3 Jag är glad att detta födde ett medvetande i mig och inte tvärtom. Visst, jag har druckit mängder som jag beskrev ovan, men jag har alltid varit väldigt försiktig och otroligt rädd för vad det ska göra med mig. Jag ha alltid varit rädd för att "falla dit", i ett beroende. Dock har jag väl alltid hoppats på att förhållandet till alkohol ska ge med sig. Att jag en dag skulle kunna dricka med måtta och faktiskt må bra dagen efter. Det tog många år, och ett uppehåll på nästan 2 år där jag höll mig helt nykter, för att idag kunna ha ett sunt förhållande till alkohol. Jag kallar mig inte nykterist för jag kan gärna ta en öl en varm sommardag eller ett glas vin till en god middag, men där stannar det också idag. Jag dricker i stort sätt aldrig och jag älskar att kunna ha full kontroll över min kropp, att vakna upp dagen efter och faktiskt må bra. Men det har tagit mig många år att lära mig det. Alkohol är aldrig ett måste, det är aldrig något som är coolt och det är aldrig något man ska göra emot sin vilja. Det är något man ska ha enorm respekt för, något som faktiskt kan förstöra livet för både dig och andra om det inte kan kontrolleras <3 Jag ville egentligen bara berätta om mitt förhållande kring detta då vi närmar oss en högtid där det dricks otroligt mycket alkohol. Inga barn ska behöva vistas i otrygga miljöer med fulla vuxna runt omkring sig. Inte bara vid jul utan alltid. Inga vuxna heller på för den delen. Va rädda om er och våga säga nej! <3
