Kvällens fina ni och dags för ett nytt inlägg i temat självkärleksmåndag. ❤ Jag önskade ju lite hjälp från er igår och ni va några som skrev och önskade lite vad jag skulle ta upp. Tack till er som tar er tid att svara när jag frågar er om vad ni önskar att jag skriver om. Det är trotsallt ni som ska läsa det och er jag önskar inspirera ❤ Så tack snälla till er som tar er tid att skriva och önska, det betyder enormt mycket för mig. Så, dagens ämne jag vill ta upp handlar om ångest. Jag fick en fråga igår om hur jag gör när ångesten kommer . För att inte låta den få mig att tappa fotfästet och liksom slukas av den enorma våg som kommer så galet snabbt! För snabbt går det. Det kan komma när som helst, var som helst och det är enormt svårt att få det att "stanna upp" eller bromsas. Min ångest började när jag var 10 år gammal. Då som oidentifierbara känslor. Något jag i den åldern inte kunde sätt fingret på vad det va jag kände. Sen dess har min ångest kommit i olika skepnader, separationsångest, ätstörningar med mera, och jag har fått hjälp hos olika psykologer och kuratorer från och till sen dess. Der var först när jag sökte hjälp för mina ätstörningar 2015 som jag verkligen va mottaglig för hjälpen och på så vis kunde lära mig att hantera ångesten som DÅ kom i samband med skev syn på min kropp. Jag har sen dess kunnat hantera min ångest på ett bra sätt som passar mig . Oavsett vilken skepnad den kom i. År 2016 gick jag igenom en otroligt tuff separation och sökte då hjälp igen för att inte falla tillbaka i ångestens hårda grepp vilket räddade mig från att inte tappa fotfästet helt. Naturligtvis har jag även idag ångest som är tyngre än vissa andra gånger MEN oftast kan jag hantera den med hjälp av det jag lärt mig de senaste åren. Det första steget för mig var att acceptera. Acceptera att jag lever med ångest. På så vis va det enklare när den väl kom. Jag hatade inte den längre utan hade accepterat den som en del av mig.som en kompis. Steg två för mig va att skriva. På ätstörningsmottagningen fick jag lära mig att skriva. Att när jag kände ångesten komma, rikta fokus innåt, stanna upp och skriva. Skriva det jag kände, varför , hur... Ja allt det man undrar över. Efter separationen 2016 blev meditation viktigt för mig. Ju mer jag tränade, desto längre kunde jag sitta, i lugn och ro, med mig själv och mina tankar och ju mer jag övade desto mer stillade det min ångest. Meditationen har idAG gjort mig lugnare som person och jag märker av tydligt när jag behöver det i mitt liv ❤ Att tillåta mig själv att göra det jag vill och det jag känner för är också något som hjälpt och hjälper än idag. Vaknar jag med ångest gör jag helt enkelt det jag känner för den dagen. känner jag för att ställa in planer gör jag det, känner jag för att träffa vänner gör jag det. Ja ni förstår. Idag när Ingrid Finns i mitt liv finns det inte mycket tid att känna efter vilket är otroligt skönt. jag kan vakna med ångest, känna känslan, acceptera den. Men det finns inte tid att grubbla mer än så vilket är så otroligt skönt. Förr, när man inte hade barn kunde jag grotta ner mej aldldes för mycket i tankar och känslor vilket oftast gjorde saker värre. Förstå mig rätt, känna det ska man och man ska aldrig skjuta iväg något MEN för mig har der blivit bättre sen jag fick Ingrid. För det vardagliga måste liksom fortsätta. För hennes skulle, och för min egen. För att hon alltid är värd det bästa och alltid kommer att vara det. Det va nog det häftigaste med att bli mamma, att direkt när jag fick upp henne på bröstet visste jag att jag alltid kommer göra allt för henne. Hon kommer alltid komma första, alltid! ❤ Så ja, jag hoppas dessa tips kan hjälpa er som lever med ångest. Jag vet hur fruktansvärt det är. Men mitt första tips är återigen att acceptera den. Det gör allt så mycket enklare ❤
