Och så va vi igång. Gårdagens pt-yogapass va magiskt på alla plan. Något jag aldrig tidigare upplevt. Jag är van vid att jobba med mina känslor och har liksom jobbat med mig själv på olika plan sen jag va 10 år gammal, men detta... Detta var något utöver det vanliga. När Ida säger att hon fått en stark intuition att vi igår skulle jobba med mina chakran visste jag att jag hittat helt rätt. Jag visste att detta skulle ge mig den andliga och mentala läkning ( utöver den som mina psykologbesök ger) jag behöver och vill ha just nu. Men känslan att jobba med känslorna på detta plan är också helt utöver det vanliga och jag har aldrig upplevt en känsla av att vilja fly så tydligt. Fokuset igår va att grunda och landa, och allt som hände, trots känslor av panik, att vilja fly och tårar som rann, resulterade i ett lugn. Ett underbart lugn. När Ida frågade mig om jag hade någon aning om hur länge jag legat i den otroligt sårbara position som jag låg i när allt hände, skakade jag på huvudet. Kanske 3 minuter... Nej nej, 15 minuter va det. Snacka om att vara bortom all tid och rum.Känns fint att ha funnit en person som jag känner mig helt trygg med när det kommer till just detta. Det funkar ju inte att kämpa emot tårarna i detta läget och att kunna visa sig sårbara känns viktigt i allt detta. Har fått i hemläxa att utöva passet vi körde igår varje dag tillsammans med en ny andningsövning jag fick lära mig igår. Ser båda fram emot det och fasar för det. För känslan är liksom både skrämmande och tillfredsställande om ni förstår vad jag menar. Ser så mycket fram emot nästa måndag, att få lära mig mer och jobba mer med mig själv. Så fint att ge mig själv detta, då jag kan ha med Henry. Annars är det ju svårt att komma iväg på yoga med en bebis liksom. To be continued.... Så roligt att ni är peppad på att följa med mig på denna resan.
